Livet efter fajten med facket

Läs även: Så blir du medlem i Företagarna

Paus Bagarstuga i Västerhaninge har stadigt ökat försäljningen sedan starten 2004. Men det senaste halvåret har varit turbulent. Livsmedelsarbetarförbundet har utsatt företaget för en blockad med krav om att kollektivavtal ska tecknas.

Det är en varm och solig försommardag i maj 2016. Platsen är Västerhaninge centrum strax utanför Stockholm. Klockan närmar sig lunchtid och gästerna vallfärdar till Paus Bagarstuga som inrymmer kafé, catering och konditori. Vid ett bord sitter en kostymklädd man och pratar i sin telefon samtidigt som han tuggar på sin smörgås. Vid ett annat bord sitter en grupp äldre personer och samspråkar över en fika. Vid uteserveringen har ett gäng unga vuxna med barnvagnar samlats för att ta del av årets första varma dag. Paus Bagarstuga flyttade in i lokalen i Västerhaninge centrum år 2004 och har sedan dess blivit en naturlig mötesplats för invånare i alla åldrar. Kaféet har en personlig prägel och skiljer sig både i utseende och utbud från de standardiserade koncept som ofta används hos större kafékedjor. Företaget drivs av paret Maritha och Rainer Paus, har i dag tolv anställda och omsätter cirka åtta miljoner kronor.

– När vi öppnade 2004 var det lång kö ut på gatan. Vi började med två anställda och efter bara ett halvår var vi tvungna att öka personalstyrkan. I dag har vi en tung ställning i centrum. Vi är ett ansikte i Västerhaninge och folk förknippar kaféet med oss. Det har känts bra, säger Rainer Paus när vi har slagit oss ned vid ett bord.

Det var Rainers farbror Hans som kom till Sverige från Tyskland under 60-talet och drog i gång verksamheten. I slutet av 80-talet gick Hans i pension och efter det drev Rainer företaget tillsammans med en yngre farbror i ett par år tills han slutligen helt tog över bagarstugan.

”Det gör ont när man blir utpekad som en dålig arbetsgivare av människor som inte känner oss”

Sedan dess har Rainer stått och bakat medan Maritha har haft hand om administrativa och strategiska frågor runt verksamheten. När Företagaren är på besök pratar Rainer stolt och engagerat om företaget. Om att de bakar allting själva från grunden. Om deras kontinentala utbud av bakverk och bröd. Om uteserveringens möbler i trä som han har producerat på egen hand. Om det personliga mötet med gästerna, och om den familjära stämningen bland personalen. För den utomstående kan detta framstå som en smärtfri framgångshistoria.

Men faktum är att Paus Bagarstuga har ett tungt halvår bakom sig som har engagerat såväl anställda på företaget som invånarna i området. Allting började i december i fjol. En dag ringde Rainers mobiltelefon på jobbet. Det var en kvinna från Livsmedelsarbetarförbundet som ville att Rainer skulle skriva på ett kollektivavtal för sina anställda. Efter detta har ingenting varit sig likt.

– Vi träffades, men jag ansåg att deras kollektivavtal inte passade min verksamhet. Jag har bara haft en anställd som har varit medlem i Livs, men hon har gått ur deras förbund. Huvuddelen av mina anställda hör till området hotell och restaurang, och borde därför egentligen ha ett kollektivavtal med hotell- och restaurangfacket.

När jag inte ville teckna avtalet berättade kvinnan att de skulle gå vidare med saken och ta till stridsåtgärder. Då blev jag orolig, säger han och tittar ut genom fönstret mot gatan.

Inte långt senare kom ett brev på posten. I detta skrev fackförbundet att de tänkte genomföra en så kallad blockad mot företaget – en facklig stridsåtgärd.

– Vi fick en chock! Vi har hört om bagare som har utsatts för blockader och gått i konkurs eller sålt verksamheten för att de inte har orkat mer. Vi ringde Medlingsinstitutet och frågade vad vi skulle göra och fick av dem veta att det här inte kommer att sluta förrän vi skriver på. Vi hade inte något val alls, säger Maritha.

Rainer fortsätter:

– Vi följer avtalsenliga löner och har dessutom ett bonussystem som innebär att personalen får ett lönepåslag om vi en dag slår försäljningen jämfört med samma dag förra året. Våra anställda är nöjda och visade oss ett enormt stöd redan från start. Vi hade ett möte där jag frågade: Vad vill ni? Om de hade begärt kollektivavtal hade vi varit i en annan sits. Då hade jag utan tvekan skrivit på, säger han.

När de första gästerna besökte Paus Bagarstuga efter öppning klockan 07.00 den 11 januari i år möttes de av sex strejkvakter i orange västar som delade ut flygblad. Blockaden hade inletts; både Rainer och Maritha kände sig psykiskt pressade.

– På flygbladen stod det att vi hade dåliga arbetsvillkor. Men det stämmer ju inte. Vissa gäster pratade med strejkvakterna och fick då höra att vi var dåliga arbetsgivare. Jag förstår inte att de kan göra så, och det känns som att det inte får gå till på det här sättet. Man känner sig maktlös mot ett stort fackförbund. Det gör ont när man blir utpekad som en dålig arbetsgivare av människor som inte känner oss, säger Rainer.

Inldesningsvis var blockaden som intensivast, men ganska snart var det färre strejkvakter på plats. Än i dag är blockaden formellt sett inte avslutad, eftersom något kollektivavtal inte är påskrivet. Dock är det inte längre några personer med västar utanför bagarstugan. Kanske fick stridsåtgärden inte det resultat som fackförbundet hade hoppats på. Historien blev ganska snart känd i sociala medier, framför allt på Facebook, där gruppen Rädda Paus Bagarstuga startades och snabbt fick tusen medlemmar. En person skriver: ”Paus är en oas i vårt centrum och har varit med sedan jag var liten.” Också försäljningen ökade markant under den period som blockaden pågick aktivt. Kaféet fylldes av gäster som ville trotsa strejkvakterna och visa sitt stöd. Nya lekfulla anrättningar gjordes, däribland ”Blockadlunch” och ”Fackpampsmacka”.

– Det var fantastiskt och personalen tyckte att det var roligt. Eftersom vi slog rekord i försäljningen varje dag så fick de ju en bonus varje dag. På så sätt fick blockaden en lustig effekt. Jag hoppas att andra företagare kan få samma stöd som vi fick. Att vara ensam i en sådan här process klarar man inte. Vi har mått väldigt dåligt, säger Maritha.

Även om blockaden rent praktiskt har upphört, och även om försäljningen ökade under resans gång, har historien varit en rejäl prövning för Maritha och Rainer. De har därför bestämt sig för att arrendera ut verksamheten. De behöver tid för att fundera över framtiden. Eventuellt kommer de att sälja verksamheten och helt byta spår.

– I början satsade vi ekonomiskt i företaget och pantsatte huset. Det hade kunnat gå åt pipan, men det gick bra. Vi har slitit enormt mycket genom åren för att bygga upp det här. Detta är vårt livsverk som är väldigt tätt knutet till oss som personer. Sedan kommer det några och påstår att vi är dåliga. Det är inte rättvist, säger Rainer.

De tycker ändå att fackföreningar och kollektivavtal fyller en funktion i samhället.

– Speciellt i större organisationer.

Men vi är ju ett litet företag med få anställda där alla är nöjda. Vi har inget behov av ett kollektivavtal och ska inte behöva bli tvingade att skriva på någonting. Däremot tycker jag att det ska finnas en granskning som visar att vi har bra villkor och att personalen är nöjd. Jag tycker att de åtminstone hade kunnat kolla läget och undersöka saken innan de satte i gång, säger Maritha.

Hur ser ni i dag på allt som har hänt?

– Att komma på morgonen och mötas av strejkvakter som säger att man har ett skitföretag känns i kroppen. Som personer har vi tagit mycket stryk av den här processen, även om rörelsen och försäljningen gått bra. Vi orkar inte mer just nu, vi behöver vila. Men vi ser det ändå som en seger att vi inte skrev på, säger Rainer.