Krossade drömmar efter fajten med facket

I november 2016 ringer Livsmedelsarbetareförbundet, Livs, till Sara Wennerström i halländska Slöinge. Sara äger och driver prisbelönta Solhaga Stenugnsbageri, ett hantverksföretag i besöksnäringen. Hon har då sex anställda.

Livs kräver under hot om stridsåtgärder att Sara ska teckna deras kollektivavtal, Livs Industri. Ett avtal anpassat för industribagerier utan servering. Detta trots att Livs även har ett avtal för konditorier som har bageri. Och trots att Sara enligt Företagarnas jurister erbjuder avtalsenliga villkor.

Sara Wennerström har råd att tecknakollektivavtal med Livsmedelsarbetareförbundet, Livs. Det vet hon, för hon betalar redan sina anställda löner som motsvarar de i avtalet. Och de anställda på Solhaga Stenugnsbageri i halländska Slöinge har försäkringar och tjänstepension. Sånt är viktigt för Sara. Men hon vill inte skriva under.

– Vi lever i en tid när företagandet förändras. Branscher korsas. Gamla strukturer luckras upp och människor rör sig mellan yrkesroller. Solhaga är bageri, kafé och besöksmål. Vi har öppet när andra är lediga. Det avtal Livs vill tvinga in mig i är inte skrivet för den här världen. Det är anpassat för industrier där man jobbar måndag till fredag, och har stängt röda dagar, säger Sara.

Det är framför allt höga ob-ersättningar som är problemet. Det kollektivavtal Livs presenterat för Sara har betydligt högre ob än exempelvis avtal inom hotell- och restaurangbranschen.

– Mina anställda kompenseras med högre grundlön och andra förmåner. Jag skulle kunna teckna avtal med Livs, mixtra med schemat, göra fler deltidstjänster. Avtalsoptimera. Det skulle till och med kunna bli billigare för mig. Men jag är inte intresserad av att det ska bli billigt. Jag är intresserad av att det ska bli bra, säger Sara som är förtroendevald medlem i Företagarna och sitter i styrelsen för Företagarna Falkenberg.

Klockan är knappt tio på förmiddagen och på Solhaga har bagarna varit i gång sedan fem. Söt doft av nybakt blandas med syrlig från surdegen på bakbordet.

Sara ställer kaffekoppar med fat i tunt porslin på en bricka och går före upp för den branta trappan till kontoret på loftet över bageriet. Kaffet kommer från Slöinge Kafferosteri tvärs över parken, berättar hon. Nästan allt som serveras på Solhaga bygger på råvaror från lokala producenter.

– Företag föder företag. Vi anpassar vårt utbud efter vad som finns i närheten för tillfället, säger hon.

”Facket har inte monopol på schysta villkor och jag vägrar skämmas för att jag inte har kollektivavtal”

Sara och hennes Solhaga är en del i den nyväckta vurmen för hantverksmässigt producerad mat. Stora delar av intäkterna kommer under juni, juli och augusti.

– Dagskassan kan vara tio gånger högre på sommaren än på vintern, säger Sara.

Under högsäsongen bakar bagarna på heltid, men under lågsäsong hjälps alla åt att sköta butik och servering.

– Arbetsväxlingen gör att jag kan erbjuda heltidsjobb året om. Men det är också så jag vill att vi ska jobba. Allsidigt. Jag tror att vi mår bra av det. Solhagas framgångar bygger på att vi jobbar och utvecklas tillsammans. Eftersom vi arbetar sida vid sida vill jag att alla ska ha lika villkor. Alla här är lika värda.

Uppe på loftet sätter Sara ner brickan framför ett spröjsat fönster.

– Slöinge var en ort på dekis. Mycket i byn lades ner när motorvägen drogs om. Men jag såg mattraditionen i Halland och tänkte att jag kunde bli en del av den. Jag hade läst om folk som startat på landsbygden, och gjort det så där riktigt bra. Som fått gästerna att vallfärda. Jag tänkte att det var så det skulle bli, att kön skulle ringla ut på gatan. Att folk skulle prata om det här stället.

Var det naivt?

– Det har varit mycket jobb. Men jag tycker vi att har lyckats. Vi har vunnit priser. Solhaga har alltid gått med vinst. Jag har hela tiden tagit ut lön.

Väggarna i butiken är fyllda med diplom och utmärkelser. Solhaga har två år i rad varit nominerat till årets bageri i White Guide Café, Sveriges motsvarighet till Guide Michelin.

Vad är framgångskonceptet?

– Excel, säger Sara och ler.

– Folk tror inte att jag är klok när jag visar mina Excelark. Jag har utvecklat system för allt: tidsplanering, beställningar och följesedlar. Alla siffror trillar in på rätt ställe. Jag har koll, utan att det tar nästan någon tid. När man kan lägga sin tid på att producera och vara kreativ, i stället för administration, hinner man dubbelt så mycket.

Det hantverksmässiga brödet har vunnit flera priser.

2015 gör Solhaga sitt bästa resultat någonsin. 2016 hjälper Sara en av sina medarbetare att starta Borgmästargården, ett kafé inne i Falkenberg. Hon tömmer sina ekonomiska reserver. De är tre delägare. Sara blir vd.

– Ju fler bra besöksmål, desto fler besökare. 2016 jobbade vi tre delägare i Borgmästargården stenhårt för att skapa vårt drömställe. Det lyckades. Men för första gången i livet kände jag att jag måste dra ner på takten.

Saras fingrar är knöliga. Det är vätska som läcker från lederna. En skada som drabbar elitidrottare som övertränar.

– Jag har slitit sen jag startade Solhaga. Jobbat varje sommar. Så när jag i höstas gjorde Solhagas budget för 2017 höll jag medvetet igen. Vi skulle gå runt, men inte mer. Jag tänkte att jag äntligen skulle jobba heltid. Eller i alla fall bara 125 procent, säger Sara.

Det var innan facket ringde. Hon lutar sig bakåt i stolen och blundar.

– Du vet den där kampanjen: ”Rätt till heltid.”. Tänk om företagare hade rätt till heltid, bara heltid, säger hon.

Det blir tyst en stund. Så lutar sig Sara framåt igen.

– Som anställd har man i dag ett skydd som är reglerat av en massa bestämmelser, och det är bra. Men ibland tänker jag att småföretagarna är det nya proletariatet. Oss kan man tvinga till att jobba under vilka förhållanden som helst.

Hon fortsätter mer intensivt:

– Förutom ökade kostnader för löpande administration verkade facket till exempel inte ha en tanke på omställningskostnaden för mig att passa in Solhaga i deras rutnät om jag tecknar kollektivavtal. Sånt måste jag planera och budgetera för i förväg. När Livs ringde hade jag sex anställda och jag hade inte marginaler för en snabb omställning. Så jag bestämde mig för att skala ner och jobba mer själv. Jag fick säga upp två personer. Det var hemskt, säger Sara.

”Sättet Livs agerar på tar ifrån mig glädjen i jobbet. Jag kan vara så arg för det."

Till media har Livs sagt att de kräver kollektivavtal på Solhaga eftersom Sara snedvrider konkurrensen.

– Det är det som gör mest ont: att bli uthängd som dålig arbetsgivare, när jag inte är det. Facket har inte monopol på schysta villkor och jag vägrar skämmas för att jag inte har kollektivavtal. Men de är stora. Sätter Livs mig i blockad vet jag inte vad som händer.

Efter samtalet med Livs i höstas kunde Sara inte sova.

– Sättet Livs agerar på tar ifrån mig glädjen i jobbet. Jag kan vara så arg för det. Det är tufft nog som det är att driva företag och ta det ansvar det innebär att ha anställda, utan att få den typen av anklagelser kastade mot sig. Jag har skapat något bra här på Solhaga.

Hon tittar ner i kaffekoppen. Den är tom nu.

– Facket har inte ens frågat vilka villkor mina anställda har. Hur kan de då säga att jag snedvrider konkurrensen?

Sara har funderat över vilka alternativ hon har.

– Ett tungrott kollektivavtal tvingar mig till ett ledarskap jag inte kan stå för. Där någonstans tappar jag lusten. Då gör jag hellre något annat med mitt liv. Jag kan skala ner ännu mer. Driva bageriet själv, ha öppet färre dagar. Men det är inte det jag vill. Det är väl inte det någon vill?

Det klirrar av porslin nerifrån. Karin i kassan serverar nya gäster. Arbetslösheten i Falkenberg ökade i januari 2017 med 19,3 procent jämfört med året innan, enligt statistik från Arbetsförmedlingen. Den ligger nu över snittet i riket.

Text: Marie-Louise Olsen. Foto: Jonny Lindh.