Julkrönika 2016
Den handlar om sju små dvärgar som på en liten ort i skogsrika bergslagen driver ett litet gruv- och metallförädlingsföretag. Dvärgarna, ja eller delägarna som de själva kallar sig, har sedan många år både exporterat till internationella marknader och importerat insatsvaror. Dessutom relaterar en allt större del av värdeskapandet i företaget till olika tjänster som dvärgarna erbjuder i anslutning till varuförsäljning. Då företaget ligger på landsbygden har digitalisering varit ett naturligt sätt att nå ut till kunder och omvärld.
Butter, ekonomichefen, talar ofta om marginaler och om ordning och reda i affärerna. Med så många delägare är det extra viktigt att värna lönsamheten, brukar han säga. Sedan muttrar han vidare om komplicerade 3:12-regler och fåmansbolag. Till och med Kloker som är grundare och VD brukar tappa intresset allt eftersom Butter maler på.
En dag knackade det på dörren. Prosit som brukar svara i telefon och agera receptionist öppnade dörren och höll på att falla baklänges av förvåning. Utanför stod en ung tjej som presenterade sig som Snövit.
Snövit var där för att söka jobb, hon hade flytt från sitt hemland då en ond härskare gjort livet outhärdligt för alla invånare. Med en examen i ädelmetallslipning och geologi skulle hon kunna bidra mycket positivt till firman, menade hon. Redan samma eftermiddag höll dvärgarna ledningsgruppsmöte, den här typen av kompetens fick man inte missa. Kloker satte samman ett anställningserbjudande, lön, semester, försäkring och andra villkor specificerades noggrant. Butter muttrade något om Arbetsförmedlingen och subventioner. Mest uppspelt var Toker, han hade länge hävdat att det var för få tjejer på firman. Han tyckte det inte spelade någon roll alls vilken erfarenhet och kompetens Snövit hade, det viktiga var ju att hon var tjej.
Jag behöver knappast säga att hela firman utvecklades mycket bra den närmaste tiden. Snövit bidrog till etablering på nya marknader och lönsamheten ökade. All delägarna kunde glädja sig åt en liten extra utdelning i slutet av året. De flesta ville gärna se att även Snövit blev delägare, men Butter hänvisade bistert till skatteregler och kapitalinsatser. De fick nöja sig med visa sin uppskattning för Snövit med flexibla arbetstider, lite extra semester och ett riktigt generöst julbord.
Så hände det sig en dag, när Snövit var på gymmet (hon hade ju friskvårdbidrag) att hon träffade en gammal häxa, Pomperipossa. Häxor finns inte längre kanske ni tänker, men de dyker faktiskt fortfarande upp lite då och då. Just denna häxa var ovanligt envis, småsint och tyckte framförallt att alla borde göra samma sak och på samma sätt. Så som hon alltid gjort. Nu hade hon arbetat sig upp och efter många år i statlig tjänst blivit politruk och ombud på orten. Särskilt illa tyckte hon om företagare, särskilt dvärgföretagare, eller små-företagare.
När Snövit berättade om sitt jobb och om hur roligt de hade på firman och hur bra det gick blev Pomperipossa mer och mer svart i blicken. Varför gick det så bra för det där lilla företaget när det fanns så många andra utmaningar och problem morrade hon. Visst hade dvärgarna anställt Snövit och bidragit med skatteintäkter till samhället, så att Pomperipossa kunde få rabatt på sin vårtmedicin. Men ändå – de borde betala mer tänkte hon.
Pomperipossa som var en mäktig häxa började nu arbeta på en plan, en strategi. Som alla bra strategier skulle den ha en samordnare, kanske flera. I bara farten meddelade hon dvärgarna att hon skulle skicka facket på dem och sätta deras företag i blockad om de inte genast skrev nya avtal, kosta vad det kosta ville, och oavsett vad delägarna och Snövit ville. Pomperipossa var ingen var anhängare av flexibilitet annat är för sina egna principer!
Därefter höjde hon avgifterna som dvärgarna måste betala varje år. Alla dvärgföretagare är fifflare hävdade hon, därför ska de kontrolleras extra nog. Reglerna kring avgifterna gjorde hon också mer komplicerade, inte ens Butter kunde förstå hur Pomperipossa räknade. Se där sa hon - nu blev det både mindre fusk och mindre krångel! Butter blev allt mer deprimerad och allt eftersom företaget fick svårare och svårare att betala ut lönerna blev han sjukskriven för överansträngning. Se där triumferade Pomperipossa, ni är dåliga arbetsgivare också, det borde ni ha tänkt på innan, sedan höjde hon avgifterna lite till.
Snövit som var sist in, var den första som fick gå. Pomperipossa hänvisade till ytterligare en strategi och samordnaren. Enligt samordnaren skulle Snövit kanske få ett träningsjobb i offentlig förvaltning, sortera papper hos samordnaren eller räkna kottar i skogen. Bidragsberoende, utan jobb och med allt lägre självkänsla föll Snövit i dvala. Även dvärgarna funderade på om det var värt allt slit att driva företag. Eftersom det lönade sig mindre, investerade de mindre, både i tid och pengar. Därmed föll även avgifterna som de betalade in till Pomperipossa. Så småningom föll hela företaget i dvala och kvar blev endast Pomperipossa, strategierna och samordnaren.
Hmm… detta var just ingen munter julsaga tänker ni. Men så är det ibland, hårdare attityder mot företag slår mot samhällets och välfärdens mest grundläggande krafter. Pomperipossa lurar alltid runt hörnet… God JUL!