Toppmötet i Göteborg är en big deal. Ett tillfälle för Sverige att visa upp en den svenska modellen med svenska arbetsmarknadsregler, inkluderande arbetsliv och en förmåga till god omställning. Eventuellt är vi i Sverige något naiva att tro att vår unika och något icke-transparenta idé om hur arbetsmarknaden ska regleras, kan få ett genomslag när nu EU rör sig in i de sociala frågorna. Nej sannolikt är det mer kontinentala tankar som kommer vara vägledande om EU förflyttar sig mot en harmoniering av socialförsäkringar och arbetsrätt.

Prata omställning

Det är ju inte så att vi inte heller har sprickor i den fasad som vi vill visa upp. Våra sociala system byggdes alldeles för länge sedan. Arbetsrätten (och kollektivavtalen) har utvecklats väldigt lite sedan Industriavtalets skapande 1997. Skattesystemets principer härstammar från början av samma decennium och socialförsäkringarnas grund kan nog anses ännu äldre.

Mitt uppdrag i Göteborg är att prata om omställning – något vi i Sverige har varit bäst på i den europeiska klassen. Med omställning menas att när en person blir arbetslös så tar det väldigt kort tid innan hen antingen kompetensutvecklas för att möta arbetsmarknadens behov eller hittar ett nytt jobb. Lejonparten av det svenska omställningssystemet sker inom kollektivavtalens ramar.

Fyra av tio företag har kollektivavtal

Men vad händer när allt färre företag tecknar kollektivavtal för att de inte har byggts om för att möta upp utvecklingen i näringslivet? Bara fyra av tio företag har i dag kollektivavtal. Och andelen krymper. Och vad händer när jobbtillväxten sker i just i de företag som står utanför kollektivavtalen? Som bekant: Fyra av fem jobb skapas i små företag. Och vad händer när allt fler människor är företagare? Av eget val, men också allt oftare av nödvändighet. Och när gränsen mellan företagare och anställd suddas ut allt mer? Vad sätter detta för nya krav på våra gamla system? Detta är inte ett framtidsscenario. Denna utveckling sker nu.

Modernisera modellen

Jag har egentligen förtroende för de gamla modellerna. Eventuellt blandar jag ihop förtroende med nostalgi. Men oavsett vilket så behöver modellerna fyllas med nytt innehåll och det har inte parterna på arbetsmarknaden eller de senaste regeringarna förmått. Ska vi framgångsrikt sälja in den Sveriges omställningsförmåga när vi åker till Göteborg så behöver vi också på allvar våga diskutera vilket Sverige vi vill ha i en modern ekonomi. Inte bara sminka upp en nostalgisk bild av hur det har sett ut historiskt. Annars riskerar inte bara systemen bli obsoleta. Samma tråkiga öde går hela Sverige till mötes.