LAS – en sann historia
De senaste dagarna har vi på Företagarna fått höra att problemen med LAS är ”påhittade”, ”överdrivna” och att utredningens förslag ska ”kastas på soptippen”. Tonläget signalerar i och för sig att frågan är viktig, men vad är egentligen sant och falskt? Vad och vem ska man tro på? Fackens högljudda skrämselpropaganda om att nu blir det ”fri sparkningsrätt”? Eller är problemen med LAS högst verkliga och tillväxthämmande?
Mindre företag drar sig för att anställa
Företagarna har så länge jag varit anställd och långt före det påtalat problemen med nuvarande lagstiftning, det vill säga de problem som gör att mindre företag drar sig för att anställa. Turordningsprincipen ”sist-in-först-ut” tillgodoser inte det mindre företagets behov av att behålla rätt kompetens när de drabbas av arbetsbrist. Även det faktum att LAS upplevs som svår att tillämpa när en arbetstagare inte klarar sitt jobb och/eller missköter sig är extremt påtagligt. För det mindre företaget med få anställda kan detta vara skillnaden mellan att ha en fungerande verksamhet och inte.
Låt mig förklara varför detta blir så problematiskt. Om vi börjar med principen sist-in-först-ut är den enkel och tydlig i teorin men inte ett lika bra verktyg i praktiken. I Företagarnas undersökning (2019, När arbetsrätt blir fel) visar vi att det mest betungande ett litet företag (med upp till 49 anställda) kan göra är att avsluta en anställning oavsett orsak. Oron för att inte kunna behålla rätt kompetens är en hög tröskel. I de allra minsta företagen blir alla anställda ofta både kollegor och vänner men rent företagsekonomiskt måste arbetsgivaren ibland fatta tuffa beslut om arbetsbristuppsägningar för att rädda företaget. Det är inga beslut som sker godtyckligt men ofta hindras företaget från att ta det de vet är rätt beslut för att LAS säger något annat.
Kompetens, inte anställningstid
Att enbart anställningstiden skulle avgöra vem som får vara kvar är fel tänkt av många skäl, inte minst med tanke på den föränderliga arbetsmarknad vi nu lever i. LAS-utredningens uppdrag att föreslå kraftigt utökade undantag från den principen är därför mycket välkommet för de minsta företagen. I en modern lagstiftning behöver kompetens väga mer än anställningstid samtidigt som arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet bibehålls.
En viktig anledning till att arbetsrätten kantas av konflikter är att fackförbunden väljer att utnyttja kryphål. Det faktum att arbetstagaren kan ”ogiltigförklara” en uppsägning på grund av personliga skäl är ett sådant exempel. Nu ogiltigförklaras uppsägningar nästan regelmässigt för att arbetstagaren ska få ut så mycket pengar som möjligt. Det var rimligtvis inte lagstiftarens avsikt. Därför är det extra välkommet att utredningen sett över detta för att minska kostnaderna för uppsägningar i framför allt mindre företag.
Mer förutsägbart regelverk är inte godtycke
Att som facken säga att det nya förslaget kommer att innebära ”fri sparkningsrätt” är att fara med osanning− kravet på saklig grund för uppsägning får inte ändras enligt direktiven. Däremot innebär det att arbetsgivaren inte behöver vara lika orolig för att de ska tvingas betala lön under hela tvistetiden, men ändå inte få tillbaka pengarna efter att ha fått rätt i domstol eftersom ett ogiltigförklarande lagts. Det helt enkelt mer förutsägbart vilka kostnader som en arbetsgivare ska betala när de säger upp en anställd. Idag är det många arbetsgivare som under mer eller mindre hot om ogiltigförklarande ändrar sin grund för uppsägningen till arbetsbrist bara för att kunna genomföra uppsägningen. Vi kan inte ha en lagstiftning som uppmuntrar till detta.
Utredningen har sett problemet, lyssnat på Företagarna och andra progressiva krafter och lägger nu en bra ansats till förändring av en lagstiftning som varit omodern länge. Nu måste vi bara se till att förändringarna kommer på plats snarast.