Politiker: Håll i och håll ut
Jag har på nära håll följt ett gäng företagare under pandemin som alla har stuckit ut lite extra. Med en oerhörd energi har de kämpat mot båda konstiga regler och långa handläggningstider hos myndigheter, samtidigt som deras verksamheter i flera fall fått näringsförbud på grund av restriktioner. De har på alla möjliga kreativa sätt försökt lösa så att de fortfarande kan ha kvar sin personal. Och om det inte gått har de stöttat dessa människor i att kunna gå vidare. De har samtidigt hjälpt andra företagare att förstå reglerna, att skriva ansökan för stöd och bidrag, guidat dem rätt. De har varit hjältar, hela tiden.
Lättnaden är förstås stor när vi nu börjar närma oss restriktionernas slut. Kunderna, gästerna, står startklara för att kunna samlas eller kunna dansa. Och det efter midnatt! Kom igen, nu kör vi!
Pandemin har tagit på krafterna
Drygt ett och ett halvt år ständig kamp mot klockan och konkursen. Adrenalinet ligger högt och ofta upplever vi människor att när vi är mitt inne i en kris, då klarar vi allting. Det är när vi kan andas ut som vi inser hur jäkla stressade vi har varit. Utandningen kommer nu i samma veva som förväntan hos den uttråkade omvärlden är stor.
Det glada 20-talet, vi är redo! Låt oss dansa natten lång!
För några år sedan gjorde Företagarna en studie tillsammans med Umeå universitet, kring företagares hälsa och mående. Av de olika bitar som bygger en människa var företagare minst nöjda med sin hälsa. Många företagare prioriterar ständigt bort det egna välmåendet. När pandemin för många tjänstemän möjliggjort ett helt annat sätt att lägga livspusslet, med hemarbete utan pendling, långa lunchpromenader och minskad vardagsstress, har det för många andra blivit etter värre. Dit hör en hel del företagare.
Dags att återbetala trötthetsskulden
Att hela tiden planera, planera om och planera om igen, ställa in och ställa om, att hitta kreativa lösningar i situationer där ingen vet hur de senaste rekommendationerna ska tolkas, där rekommendationer och restriktioner ändras från en dag till annan, att gå med ständig oro om man fattat rätt beslut. Det tar väldigt mycket kraft. Väldigt mycket energi. Många är trötta. Men ingen klagar. Absolut inte. Glädjen är oerhörd stor över att vi äntligen får träffas igen. Får dansa.
Men när ska trötthetsskulden egentligen återbetalas? Hur ska vi i nästa steg framåt, det nya normala, kunna mötas utan att smällen mot väggen blir stenhård och högljudd?
Eller kan det vara så att det är nu det vänder? Att det är nu de eftergifter som gjordes i kommun och region för att hålla modet uppe under corona äntligen permanentas? Jag tänker på slopad byråkrati kring uteserveringar, lättnader i myndighetsutövning och förenklingar för företagare. Kan det vara nu vi kan kräva av politiken att de ska hålla i och hålla ut – för dem som skapar 4 av 5 jobb? För när nu livet ska bli en fest igen, behöver festfixarna, jobbskaparna och välfärdsbyggarna orka hela vägen.