Goda råd blir allt dyrare

Känslorna går nu heta om vad som kan och ska göras med kostnadsökningarna och den höga inflationen. Då kan det vara klokt att stanna upp och backa bandet till hur det lät när läget var ett annat för att få perspektiv som annars försvinner i den pågående debatten.

Om vi går tillbaka till när inflationen i stället var för låg så pratades det inte alls lika mycket om företagens prissättning som det görs i dag. Jag kan inte minnas att riksbankschefen eller finansministern då var ute och uppmanade hushållen att handla där det var dyrare (eller att köpa dyrare varor) för att få upp inflationen. De sa inte heller att företagen borde höja sina priser för att få upp inflationen.

Var inte prispolis

Det var förstås bra att de inte uttalade sig på det sättet. Både för att förändrade konsumtionsval inte alls kan påverka inflationsmåttet direkt och för att de inte ska ta på sig rollen som prispoliser när det gäller prisbildningen på en konkurrensutsatt marknad (hädanefter marknad). Den uppgiften sköter nämligen kunder och företag på egen hand utan förmaningar från staten.

Det som var sant om läget då är lika sant om läget i dag. Finansministerns och riksbankchefens uttalanden kan därför nästan tolkas som att de kastar in brandfacklor i debatten om finans- och penningpolitikens agerande. Det de i stället både borde göra är att fundera över vad de själva förmår att göra i sina respektive roller för att dämpa inflationen via finans- och penningpolitik under rådande förutsättningar.

Skyll inte inflationen på företagen

Prissättning är en process

Prissättningen på en marknad är en ständigt pågående process där priset förändras beroende på vad som händer med en mängd olika faktorer som påverkar både företagens kostnader och hushållens efterfrågan. Samspelet mellan företag och kund är centralt för prisbildningen, det kan ses som en slags förhandling där båda parter har sitt eget bästa i åtanke.  

Om ett företag sätter ett för högt pris riskerar det att förlora sina kunder till en konkurrent och om kunderna inte längre anser att varan eller tjänsten är värd sitt pris kan efterfrågan försvinna helt. Ett för lågt pris innebär att företaget som inte kan täcka sina kostnader gör en förlust. En uppenbar förutsättning för ett långsiktigt företagande är vinst över tid. Ett för högt eller ett för lågt pris innebär därför i förlängningen konkurs om företaget inte agerar för att vända utvecklingen.

Inflationen är tillbaka – vad betyder det?

Från oxfilé till fläskfilé

När inflationen nu är hög och hushållens realinkomster har sjunkit snabbt och kraftigt, innebär det att fler hushåll anstränger sig för att leta efter bästa pris. Om de byter inköp av oxfilé mot fläskfilé sparar de in pengar på sina utgifter, men det påverkar inte den uppmätta inflationen här och nu och ett byte från högpris- till lågprisbutik påverkar inflationsmåttet först när förändrade marknadsandelar uppdateras för de olika butikerna. Oaktat allt detta med hur inflationen mäts verkar hushållens prismedvetenhet disciplinerande på de företag som säljer till hushåll, om de tar ut ett för högt pris riskerar de att förlora kunden.

Den period vi nu genomlever med mycket snabbare prisökningar än normalt är tack och lov inte normal och då ska vi inte heller förvänta oss att företagens prissättningsbeteende ska vara som vanligt. Höga och snabba kostnadsökningar för drivmedel, frakt, el, inköp och därutöver alla de skatter som ska betalas och läggas på priset, innebär att företagen måste justera upp sina priser mot kund. Det kan både ske snabbt eller med en viss fördröjning, beroende på hur avtalen är skrivna och deras bedömning av efterfrågeläget.

Konjunkturinstitutet ser inga oskäliga prishöjningar

Ett billigt gott råd

Allt detta kan summeras till att eventuella ”omotiverade” prishöjningar hanteras av kunderna på marknaden, som röstar med fötterna om priset sätts för högt. I valet mellan låga och långsamma prisförändringar och snabba och höga prisförändringar väljer därför alla det första. Det gäller i synnerhet företagen, eftersom inflationen påverkar allt från lönekrav till inköpspriser och därmed även deras möjlighet att planera för sina förväntade kostnader och sin försäljning. Alla vill tillbaka till en inflation i linje med inflationsmålet.

Riksbanken gör sitt jobb, nu är det parternas tur

Riksbanken och finansministern borde nu göra allt i sin makt för att få ned inflationen med minsta möjliga skada för realekonomin. För riksbankschefen är det en svår balansgång att få ned inflationen med räntehöjningar utan att knäcka ekonomin. För finansministern är det väldigt enkelt och det innebär inte ens någon skademinimering, tvärtom. Sänkt skatt och moms på el och sänkt arbetsgivaravgift skulle minska företagens kostnadstryck och hålla tillbaka deras prisökningar. Det skulle alltså sänka inflationen, hjälpa Riksbanken och göra att fler personer får behålla sina jobb. Det är med andra ord ett riktigt billigt gott råd.