Vårändringsbudgeten för 2024 har nu presenterats i sin helhet. Som numera vanligt släpptes några satsningar i förväg för att hålla media och oss politiknördar nyfikna och underhållna innan det stora ”släppet” den 15 april. Men även om allt inte hade presenterats i förväg fanns egentligen ingen anledning att förvänta sig något av vikt i vårändringsbudgeten. 

Här tänker jag ta tillfället i akt och göra en liten pedagogisk poäng. För så här ligger det till: en vårändringsbudget är normalt enbart någon promille av höstbudgeten, och trots att årets vårändringsbudget är fyra gånger större än fjolårets, är den fortfarande bara drygt en procent av höstbudgeten. Det vill säga, en petitess i sammanhanget.

För trubbig vårbudget

Brist på företagarpolitik

Är vårändringsbudgeten då helt meningslös? Absolut inte. Det intressanta brukar i stället vara det som står i den ekonomiska vårpropositionens kapitel över riktlinjer för den ekonomiska politiken. Riktlinjekapitlet beskriver politikens inriktning på medellång och lång sikt och sätter tonen inför den kommande höstbudgeten. Därför är detta en text som jag ofta läser med stor behållning. Denna gång ägnar regeringen kapitlet åt att beskriva sin plan för att ”ta Sverige genom det besvärliga ekonomiska läget och stötta ekonomin samt öka tryggheten”. Tyvärr innehåller den mindre företagarpolitik än vad jag hade hoppats på. Planen innehåller tre delar: bekämpa inflationen och stötta hushåll och välfärd, återupprätta arbetslinjen och strukturreformer för en högre tillväxt – en rubrik som låter lovande men som lämnar mycket att önska. 

Mot ljusare tider i ekonomin

Riktiga strukturreformer lyser med sin frånvaro

Snabbt sammanfattat blev det för mig som hade hoppats att regeringen äntligen skulle bädda för tillväxtfrämjande strukturreformer något av en besvikelse.  Än en gång tycks det råda förvirring inom regeringen kring vad som egentligen räknas som en strukturreform och – som vi på Företagarna tidigare påpekat – är det en märklig ordning att regeringen ser inflationsbekämpningen som sitt överordnade mål när vi har en oberoende centralbank som hanterar inflationen via penningpolitiken. Givetvis ska regeringen inte elda på med stimulanser när inflationen är för hög (som för övrigt inte är för hög längre utan ligger väl inom det intervall som anses vara förenligt med prisstabilitet) men den kan fortfarande genomföra strukturellt viktiga och riktiga åtgärder. I synnerhet sådana som skulle sänka inflationstrycket, såsom sänkta arbetsgivaravgifter eller sänkt elskatt. Men i stället nöjer sig regeringen med att mest fokusera på infrastrukturpropositionen och forsknings- och innovationspropositionen. 

Regeringens inflationsbekämpning missar målet

Arbetslinjen förutsätter en företagarlinje

Men så plötsligt tänds en gnista av hopp! Regeringen presenterade äntligen ett mått på självförsörjning, som komplement till sysselsättning och arbetslöshet. Måttet ska följas över tid och avser att mäta andelen individer i förvärvsaktiv ålder som har egen försörjning, främst genom arbete.

Det är mycket välkommet att självförsörjning börjar mätas över tid och min förhoppning är att både denna och kommande regeringar behåller måttet. Det skulle understryka betydelsen av arbetslinjen avsevärt. 

Men lika viktigt blir det då också för regeringen att inse att småföretagens villkor är helt centrala för att fler ska klara av att vara självförsörjande. Antingen via en anställning som skapats i ett mindre företag (4 av 5 nya jobb skapas av småföretagare) eller genom att själv bli företagare och därmed skapa sin egen försörjning. Det perspektivet saknades redan i regeringen Reinfeldts kommunikation och lyser fortfarande med sin frånvaro i den allmänna diskussionen om arbetslinjen.

Arbetslinjen förutsätter – nej – kräver en företagarlinje. Det är bara när vi först utgår från en företagarlinje, som beaktar företagens verklighet och deras kostnader för att anställa, som arbetslinjen kan uppfyllas till fullo.