För den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. Tyvärr är det talesättet användbart på många områden där beslutsfattare försöker lösa problem. Man kan tycka att lagstiftaren borde ha en rejäl verktygslåda till sitt förfogande, men ibland verkar det vara en himla röra i den och då kommer den olycksaliga hammaren fram. För varför ska jämförelsesajter som förmedlar lån behöva regleras som om de vore banker?

Vi tar det från början. 

Nyttan av jämförelsesajter  

Fri och rättvis konkurrens är en grundförutsättning för en välfungerande marknadsekonomi. En viktig del av konkurrensen om kunderna är att de har tillgång till korrekt och relevant information, som gör att de kan jämföra olika företags erbjudanden. Men det är ibland lättare sagt än gjort.  

Som ett exempel kan jag nämna när jag var på utlandssemester med familjen. Jag köpte en parfym, till vad jag antog var samma pris som i övriga butiker, bara för att senare upptäcka att jag lyckats med konststycket att köpa parfymen i den dyraste butiken på orten, trots att den inte var finare eller hade en bättre placering (faktorer som hade kunnat förklara prisskillnaden). Men för att få reda på detta behövde jag gå runt till alla butiker på området och notera priserna. Först då gick det upp för mig att jag hade gjort ett misstag. 

Jämförelsesajter för lån 

I dag finns det prisjämförelsesajter som hjälper oss med prisjämförelser online. Deras affärsidé är att kunder inte ska behöva förflytta sig fysiskt mellan butiker och surfa runt på nätet, utan med några klick kunna jämföra flera olika företags erbjudanden. Det blir bättre för konsumenten och det skärper konkurrensen.  

Det är inte bara parfymer eller kläder och elektronik som går att jämföra. Utifrån samma idé som prisjämförelsesajter finns det kreditförmedlare som presenterar jämförelser av olika kreditgivares lånerbjudanden utifrån en kunds specifika ansökan. Förmedlaren får sedan betalt av långivaren om kunden bestämmer sig för att låna. 

Skydda konsumenter från dåliga lån  

Det är här det börjar bli krångligt.  

Det finns så klart bra och dåliga anledningar att ta lån. Om jag och familjen hade lånat till den där semesterresan och köpt parfymen på kredit hade det varit en ganska dålig affär för oss, eftersom lån ska betalas tillbaka med ränta och det är bättre att spara pengar till sådant man ska unna sig än att ta från framtida konsumtionsutrymme.  

Men möjligheten att ta lån, egentligen betala för att flytta konsumtion eller investeringar från framtid till nutid, är viktigt för att använda resurser effektivt i en ekonomi. Samtidigt är det klokt att det finns regler på plats för att se till att inte konsumenter sätter sig i skuldfällor.  

Nu vill regeringen ändra i balansen mellan kreditgivning och konsumentskydd och även om det är lovvärt har den tyvärr greppat hammaren.  

Krock med EU-rätten? 

Regeringen vill driva igenom ett lagförslag som kräver att kreditförmedlare även måste vara kreditgivare, och söka tillstånd som motsvarar bankers. Det är faktiskt obegripligt. Det är tvärtom sunt att kreditförmedlarna – jämförelsesajterna för lån – inte själva ger ut lån. Dels för att de inte får starka drivkrafter att framställa sina egna lån som mest fördelaktiga, dels för att kreditförmedlare tydligt visar om förmedlingen sker oberoende eller i samarbete med en viss kreditgivare.  

I stället för att skydda konsumenterna kan följden av lagförslaget bli att konkurrensen försämras och låntagaren som skulle skyddas i stället får betala ett högre pris. Dessutom krockar förslaget med EU:s nya konsumentkreditdirektiv. En nylig utredning har uttryckligen föreslagit att regleringen av tillstånd för kreditförmedling ska ske enligt annan lagstiftning än den om banktillstånd. Om regeringens förslag genomförs riskerar det alltså att hamna i konflikt med EU-rätten.   

Mitt råd är enkelt: Sluta banka med hammaren. Jämförelsesajter är inte banker.