”Vad f-n får jag för pengarna?” Du kommer säkert ihåg de numera bevingade orden från Leif Östling som satte fyr på en välbehövd diskussion i Sverige 2017. En utbyggd välfärd kostar, ett faktum de flesta i vårt land förlikat sig med. Men den tidigare Scania-vd:n satte fingret på något vi som skattebetalare många gånger känt. En gnagande känsla som är svår att göra sig av med så fort den börjar ta plats: ”Tänk om skatten jag betalar faktiskt inte kommer mig eller någon annan till nytta? Om mina surt förvärvade pengar inte går till rätt saker? Kanske rent av slösas bort?”

Offentliga inköp för 900 miljarder

Sverige spenderar årligen cirka 900 miljarder på offentliga inköp. 3 800 upphandlande organisationer i både kommuner och myndigheter har till uppgift att förmedla dessa köp. I rådande tider gäller det mer än någonsin för dessa organisationer att hushålla med pengarna – även det offentliga pressas av den lågkonjunktur som vi befinner oss i.

Hur ser vi då till att pengarna används på rätt sätt? Större delen av de offentligas inköp omfattas av upphandlingsreglerna som i sig utgör ett skydd för leverantörer att köpen konkurrensutsätts i enlighet med bland annat transparens och likabehandling. Leverantörer till det offentliga har en möjlighet att få tilldelningsbeslut prövade av tredje oberoende part, det vill säga i form av en överprövning i förvaltningsdomstol. 

Slående ineffektivitet

Det övergripande tillsynsansvaret över upphandlingslagstiftningen innehas av Konkurrensverket, som har möjlighet att fatta beslut om upphandlingsskadeavgift eller tillsynsbeslut. Gemensamt för både domstolsprövning och Konkurrensverkets tillsyn är att det någonstans har skett ett eller flera brott mot upphandlingslagstiftningen. So far so good. Men något som helt trillar mellan stolarna utifrån en granskningssynpunkt är frågan om effektiva offentliga inköp. Effektiv är nyckelordet här, eller kanske snarare dess motsats – ineffektiviteten är ofta slående.

Som näringspolitisk expert med fokus på upphandling och konkurrens matas jag i stort sett dagligen av dikeskörningar och projekt som blivit betydligt dyrare än vad som hade budgeterats. Låt oss ta byggnationen av badhuset i Kiruna kommun som exempel. Byggentreprenaden, som inte ännu är klar, har kostat skattebetalarna i Kiruna över en miljard kronor. Det vill säga över 50 000 kronor per kommuninvånare. Eller kan vi sätta fokus på Kriminalvården som nyligen producerat en podd som inklusive marknadsföringskostnader kostat 729 000 kronor per avsnitt. Allt är uppenbarligen möjligt när skattepengar finansierar.

Hög toleransnivå för dåliga affärer

Hur är det ens möjligt? Tyvärr kan listan göras lång av offentliga inköp som inte gått som planerat och vi konstaterar att inom det offentliga tycks toleransnivån för dåliga affärer vara långt högre än inom det privata. 

Hur kan det komma sig att vi i Sverige år 2024 inte har någon organiserad tillsyn över hur effektiva inköpen för våra gemensamma pengar är? Riksrevisionen och kommunal revision i all ära, men saknas det inte en stor pusselbit i form av en ordnad effektivitetstillsyn? En stor del av problematiken kring offentliga inköp bottnar i bristen på transparens. Vi vet helt enkelt för lite.

Företagarna gjorde 2021 en ansats att granska de kommunala inköpen och därifrån följa vilka Sveriges kommuner ingår affärer med, vilket gav oss en bra inblick över vilka affärsmöjligheter som finns för små- och medelstora företag. Men den gången fick det stanna där, även om vi gärna hade granskat hur effektiva köpen varit ur ett skattebetalarperspektiv. I övrigt har det varit tyst när frågan om vem som granskar effektiviteten ställts. 

Rapport: Kommunernas inköp från små och medelstora företag

Fokusera på effektiviteten i offentliga inköp

Tills nu. Företagarna följer därför med spänning det arbete som entreprenören Jens Nylander har satt i gång i form av att bygga upp en databas som ska digitalisera alla offentliga inköp med hjälp av AI. Han är på god väg; redan nu ingår över 30 miljoner fakturor från 236 kommuner och 11 regioner. Med större transparens och AI kan vi komma långt i fråga om att mäta effektiviteten i offentliga inköp. En gemensam nulägesbild blir ett viktigt första steg för att sedan kunna bestämma lämpliga åtgärder för att få bukt med problemen. Som skattebetalare ska det inte vara omöjligt att få svar på Leif Östlings fråga. Det offentliga är svaret skyldigt.