Jag njuter av den ovanligt milda senhösten i Stockholm. Att kunna ta en lång promenad på lunchen i solskenet och cykla ner till fotbollsplanen på kvällarna med barnen utan att frysa, det är inte fy skam. I en tid när vädret ofta känns som en ständig källa till klagan här i Sverige, känns det som en välkommen paus att få uppleva en höst med krispiga morgnar och soliga dagar. Det påminner lite om Skåne där jag är uppväxt.

Men precis som många andra kan jag inte låta bli att tänka på klimatet. Väderlek och klimatförändringar är visserligen inte är samma sak, men där i solen läser jag att Världsmeteorologiska organisationen tror att 2024 kan bli det varmaste året som hittills uppmätts. 

Det är för många oroväckande om än inte särskilt förvånande. För mig är det dock inte klimatet som håller mig vaken om nätterna, utan det faktum att vi i vår iver att göra något riskerar att bakbinda många av dem som sitter på viktiga lösningar på klimatkrisen.  

"Do's and dont's" i klimatpolitiken

Just nu pågår FN:s klimatmöte COP 29 i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Under mötets gång kommer vi att kunna ta del av många nedslående rapporter och nyheter om hur svårt det är att minska utsläppen tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt för att hålla temperaturökningen väl under två grader och helst begränsa den till 1,5 grader, som det heter i Parisavtalet.

Jag ska inte ge mig på att försöka guida dig som läsare genom den labyrint av förkortningar och mekanismer som står på förhandlingsdagordningen under COP 29. Det räcker att säga att mycket av mötet handlar om finansiering av klimatåtgärder, men också om regelverket för en global handel med utsläppsrätter inom ramen för Parisavtalets artikel 6.  

Det jag däremot vill göra är att försöka förmedla de verkliga "dont´s and do's" i klimatpolitiken. Vi har alla hört det klassiska uttrycket att det finns två saker i livet som är säkra: skatter och döden. Och låt mig säga, om vi inte får till en effektiv klimatpolitik, så kan vi lägga till en tredje säkerhet: förlorat välstånd och minskade gröna investeringar.

Klimatproblemet är globalt och kräver globala lösningar  

Klimatproblemet är globalt, och därför behöver även lösningarna vara globala. För mig är det viktigare att utsläppen minskar totalt sett än var de redovisas. Därför är det positivt att Sverige genom EU utsläppshandelssystem (ETS) kan finansiera utsläppsminskande åtgärder i andra länder.

Innebär detta att Sverige är fri från ansvar? Inte alls! Systemet har ett strikt utsläppstak, och varje år minskar mängden tillåtna utsläpp. Målet är att all produktion ska vara fossilfri år 2050, vilket innebär att alla företag måste minska sina utsläpp. Finessen är att de får själva välja hur de når dit. Ett år kanske de investerar i grön teknik för att minska utsläppen i den egna verksamheten, medan ett annat år kan företag finansiera klimatåtgärder i andra länder som en del av sin strategi.

Ge företagen frihet att växa grönt

Inom ETS måste företag betala för sina utsläpp – ju mindre de släpper ut, desto mindre behöver de betala. Företagen ges flexibiliteten att själva planera sin omställning. De kan till exempel välja att investera i solpaneler för att minska sina utsläpp i stället för att betala för utsläppsrätter.

Företagen kan även välja den mest kostnadseffektiva lösningen för att minska sina utsläpp. Ett företag kan exempelvis köpa utsläppsrätter från andra verksamheter eller länder som har lyckats minska sina utsläpp mer effektivt. Dessutom är företagen till stor del fria från politisk inblandning. Det finns ett gemensamt mål om minskade utsläpp, men vägen dit bestäms inte av skatter eller regleringar utan av företagen själva.

Fler sektorer bör därför ingå i systemet. Då kan alla företag verka på en konkurrensneutral marknad och tävla på lika villkor med andra europeiska företag, utan nationella särregleringar som riskerar att snedvrida konkurrensen. Detta är bra för både klimatet och tillväxten, eftersom marknaden och företagen ofta är bättre på att utveckla kostnadseffektiva och innovativa lösningar än politiker. 

Slopa subventioner och låt marknadskrafterna driva innovationen 

Trots att ETS-systemet ger företag frihet att välja sina egna vägar mot omställning, ser vi en trend inom EU mot mer centralstyrd klimatpolitik. Ökad politisk inblandning riskerar att låsa fast resurser i ineffektiva lösningar och bromsa utvecklingen av ny teknik. Politiska beslut spelar visserligen en viktig roll i att hantera negativa externa effekter, men mer styrning är inte alltid den bästa lösningen.  

Företag – både små och stora – har redan ett starkt engagemang för att lösa klimatutmaningarna. Det mest hållbara sättet att driva omställningen på lång sikt är att låta marknadens krafter och företagens innovationsförmåga verka. EU bör därför sluta att favorisera specifika tekniker genom stora subventioner och i stället skapa en rättvis spelplan. Målet ska vara minskade utsläpp, inte en viss teknik – det skapar ett välfungerande innovationsklimat för gröna industrier. 

Om några veckor är det Nobelvecka i Stockholm. Då kommer vi att fira snillen och vetenskapliga genombrott. Det finns faktiskt en koppling till Baku i Nobelfirandet eftersom bröderna Nobel var framgångsrika inom oljeindustrin i dagens Azerbajdzjan. Se där ett bra exempel på att pengar kan komma till bättre användning som var svår att förutse.