I dag lade regeringen fram sin budgetproposition för 2025. Den innehåller flera positiva förslag.

Någon radikal omdaning av den ekonomiska politiken handlar det dock inte om. Det hade inte heller varit något att vänta, kanske. Såväl statsministern som finansministern har signalerat att de anser att Sverige relativt nyligen börjat ta sig ur de ekonomiska dystertiderna, och att utrymmet för mer omfattande ekonomiska omläggningar därför är begränsat. Inflationstakten må ha minskat, förvisso, men Sverige dras fortfarande med erbarmligt låg tillväxt och hög arbetslöshet. Ur det perspektivet är budgetens förslag överdrivet försiktiga.

Högre skattetryck än OECD-genomsnittet

På skatteområdet ligger tyngdpunkten på inkomstskattesänkningar, i huvudsak genom ett förstärkt jobbskatteavdrag viktat främst mot medelinkomsttagare, och sänkt skatt på pensioner. Glädjande är att de högsta marginalskatterna sänks något, genom att den avtrappning av jobbskatteavdraget vid högre inkomster som infördes 2016 nu slopas. Andra positiva prioriteringar är att nedsättningen av arbetsgivaravgiften för de minsta företagen utökas från den första till även den andra anställda, privatsparandet främjas genom skattefrihet på 150 000 kronor på investeringssparkonton och tröskeln för skattelättnad för utländska nyckelanställda sänks.

Sveriges skattetryck har gradvis minskat de senaste åren, till strax över 41 procent. Det är dock fortfarande omkring sju procentenheter högre än OECD-genomsnittet. Skälet till det är att Sverige ligger högre än andra länder på två skattebaser: moms och arbetsgivaravgifter. 

Tusenlappar som inte syns

Just momsen och arbetsgivaravgifterna är två skatter som den genomsnittliga skattebetalaren har svårt att ha en uppfattning om storleken på, eftersom de är ”dolda”. Momsen läggs på slutpriset på det man köper, och syns bara som en detalj längst ner på kvittot. Arbetsgivaravgifterna betalas in, som namnet antyder, av arbetsgivaren, och är inte synliga för löntagaren – trots att det är dennes lön de belastar. För en barnmorska, snickare eller butiksmedarbetare handlar det om ett antal tusenlappar varje månad som försvinner i skatt, utan att det vare sig syns på lönebeskedet eller går till ens trygghetsförsäkringar. En skatt på att anställa, i grunden.  

Två skatteforskare skrev på DN:s debattsida tidigare i veckan att väljarnas kunskap om hur skatterna faktiskt ser ut är påfallande låg – och att detta i förlängningen är ett legitimitetsproblem.  

Rensa upp bland de dolda skatterna

En nylig utredning har föreslagit att arbetsgivaravgifterna ska skrivas ut på alla offentliganställdas lönebesked. Det vore förstås ett bra första steg. Men en mer rejäl upprensning bland de dolda skatterna vore ännu mer välkommet. Utöver de nämnda exemplen kan man nämna att en bra bit över hälften av elavgiften är skatt och moms. Varför ska det vara så? Och varför inte sänka den statliga inkomstskatten, som gör det mer attraktivt för högavlönade att ta ledigt än att jobba en timme extra – eller lägga en timme till på sitt företagande?

Man får ha respekt för att budgetregler och politiska avvägningar gör det svårt för regeringen att rensa bland alla skadliga skatter på en gång. Dolda skatter är också, som känt, en bekväm intäktskälla för finansdepartementet, oavsett regeringens färg. Men när staten kan ställa ut många miljarder i bidrag, lån och kreditgarantier till enskilda företag – inga namn nämnda – kan man med fog fråga sig varför inte mer kan göras för att minska kostnadstrycket för alla andra företag. Särskilt när de, tillsammans med övriga skattebetalare, förväntas stå för notan.