Påsken är här igen. Vi frossar i ägg, ser påskharar hoppa runt i butiksreklam och gläds åt några välförtjänta lediga dagar. Eller ja – alla utom de som jobbar så klart. För någon måste ju stå i butiken, köra tåget eller bemanna vården när resten av Sverige kopplar av. Det är under högtider som denna som det blir tydligt att arbete inte försvinner bara för att det är röd dag i kalendern.

Samtidigt pågår nu en politisk diskussion i Sverige som jag tycker är svår att ta riktigt på allvar. Vänstersidan, med Socialdemokraterna i spetsen, driver på för att riksdagen ska lagstifta om en generell arbetstidsförkortning: 35 timmar i veckan med full lön.

En sådan arbetstidsförkortning för alla skulle slå stenhårt mot framför allt småföretag, som redan kämpar med höga kostnader, kompetensbrist och regelkrångel. LO har ännu inte satt ner foten, utan överväger om de ska förhandla eller kräva lagstiftning, men driver själva frågan framför sig som ett lokomotiv.

En dramatisk löneökning

Det talas sällan klarspråk om vad det innebär att sänka heltidsmåttet utan att samtidigt sänka lönen. Det handlar i praktiken om en dramatisk löneökning – för mindre mängd arbete.

Någon ska täcka upp för de timmar som försvinner. Någon ska betala för de extra resurser som krävs. Och i de allra flesta fall är det små företagare, inte stora koncerner, som tvingas stå för notan. Men många skulle helt enkelt inte ha råd. Och var ska arbetsgivarna hitta kompetensen?

Det är både ologiskt och ekonomiskt orimligt att våra politiker i riksdagen ska sätta en ny arbetstidsnorm för hela arbetsmarknaden – oavsett bransch, storlek eller den verklighet som ett enskilt företag verkar i. För de som vill ha det så brister inte bara omdömet, utan också konsekvenstänkandet. För samma socialdemokrati som annars prisar den svenska modellen – där arbetsgivare och fack gör upp om villkoren i förhandlingar – vill nu plötslig själva skriva in kortare arbetstid i lag. Det luktar mer signalpolitik än verklighetsförankring.

Alla skulle få betala notan

Jag vet att det finns många exempel på överenskommelser om kortare arbetsvecka i vissa sektorer av arbetsmarknaden, och ja, ob-ersättning är ett resultat av avtal, inte lag. Men, det är inte något vi behöver romantisera. För många mindre arbetsgivare är ob-kostnaderna redan en utmaning, särskilt i servicebranscher där helgjobb är standard. Att lägga ytterligare en börda i form av lagstadgad arbetstidsförkortning är att be om problem. 

Låt oss vara ärliga och säga att detta med att korta arbetstid inte handlar om att förbättra villkoren för alla – det handlar om att göra politiska poänger. En lagstiftad arbetstidsförkortning med bibehållen lön är inte gratis. Någon måste betala. Och i slutändan är det vi alla – genom högre priser, färre jobb, eller företag som helt enkelt inte klarar sig kvar. 

Glad påsk!

Påskharen må vara ett påhitt, men när det kommer till arbetsmarknadspolitik verkar det som att fler än den hoppar omkring helt planlöst utan riktning just nu. Sverige behöver inte symbolpolitik – vi behöver reformer som faktiskt går att bära, även utanför partikongressens applåder. 

Glad påsk! – och stort lycka till alla som försöker driva företag när politiken leker arbetsgivare.