Att arbeta med regelförenkling är för att låna ett engelskt uttryck både en välsignelse och en förbannelse. En välsignelse i bemärkelsen att det är oerhört tillfredsställande när betydande regelförenklingar genomförs eller när en kommun får upp ögonen för hur de lägger hinder för företagen och beslutar att göra någonting åt det. En förbannelse i bemärkelsen att man konfronteras med Sveriges samlade institutionaliserade dumhet och byråkratiska övernitiskhet. 

Byråkratisk övernitiskhet

Det finns inget område som det är så uppenbart inom som allt som rör någon form av försäljning eller servering av alkohol. Tror du mig inte? Bara sen årsskiftet har jag varit tvungen att konfronteras med följande:

Göteborgs stad vill att majoriteten av stadens inglasade uteserveringar ska rivas.

Stockholms stad meddelar att gårdsförsäljning bara kommer tillåtas under Systembolagets exakta öppettider, det vill säga endast 10–15 på lördagar och stängt söndagar. Trots att regeringens förslag tillåter helgöppet till klockan 20.

Dessutom bestämmer sig Stockholms stad att följa en omtvistad kammarrättsdom som nekar verksamheter utan inomhussittplatser som takterrasser och minigolfbarer att få serveringstillstånd.

Folkhälsomyndigheten tar nog dock priset genom att kräva av företag som ska ägna sig åt gårdsförsäljning att både muntligt och skriftligt informera om alkoholens skadeverkningar vid varje besök, ett krav varken krögare eller ens Systembolaget har på sig.

Utöver ovanstående huvudvärk fortsätter också givetvis kampen med att få bort det otidsenliga och onödiga kravet på matservering från eget kök i samband med alkoholservering. 

Som att simma i filmjölk

Ärligt talat – att arbeta med de här frågorna är som att försöka simma i filmjölk. Förstå mig rätt, överkonsumtion av alkohol är hälsovådligt. Samtidigt är det inte längre 1922 och alkohol är en både naturlig och okomplicerad del av mångas sociala tillställningar, hobbyintressen och, för några, även försörjning. Att det måste finnas en balans mellan skydd, kontroll och tillgänglighet förstår vem som helst. Men nyckelordet är balans och det är den som regelbundet nu tycks rubbas genom övertolkningar och orimliga krav.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som kommer krävas innan vi i Sverige får rimliga förutsättningar att driva krog eller vingård? Hur kan vi gång på gång landa i utfall som vilken vettig människa som helst förstår är orimliga? Någonstans ligger väl svaret i att svensk alkoholpolitik tycks väldigt traditionstyngd och med en stark nykteriströrelse både inom och utanför myndigheternas väggar. Trots att vi dricker allt mindre och dessutom anammat mer kontinentala dryckesvanor, exempelvis att ta en afterwork med kollegor med endast något enstaka glas, så hanteras fortfarande frågorna som om brännvinsdjävulen konstant står och lurar runt hörnet. 

Ljuset i tunneln

Samtidigt finner jag styrka i att frågorna för en gångs skull debatteras offentligt. Fler och fler har fått upp ögonen för det orimliga i att kräva obligatorisk matservering för att få serveringstillstånd och det är heller ingen hemlighet att det av regeringen tillsatta Förenklingsrådet arbetar med frågan. Kanske kan det bli ljuset i slutet av tunneln. Om matkravet skulle avskaffas försvinner många av alkohollagens tokigaste tolkningar. Kanske gör Företagarnas och andras kritiska röster att Folkhälsomyndigheten tar sitt förnuft till fånga. 

Sverige har inte råd att lägga krokben i vägen för dryckesbranschen. Att det behövs regler för alkoholförsäljning är en självklarhet men de får inte hindra seriös verksamhet i onödan. Regelverken måste moderniseras och övertolkningarna rensas ut. Restaurang- och besöksnäringarna är helt avgörande inslag i levande stadsmiljöer och för landsbygdens utveckling. Fortsätter vi som vi gör nu kommer vi varken få endera.