Ordet deal kan på engelska ha flera betydelser. Det kan som substantiv avse andel, men även avtal, och som verb att hantera.

Begreppet deal har förekommit flitigt de senaste åren i politiska sammanhang. Såväl bland olika länders miljöpartier som inom FN, i EU-kommissionens ”European Green Deal”, likväl som i den ”Green New Deal” som lades fram som förslag av Demokraterna i USA 2018–2019.

Fördela om på nytt

Ordet deal i bemärkelsen ”avtal” låter positivt. Men i amerikansk kontext syftar det tillbaka till president Franklin Roosevelts stora politiska program under 1930-talet, New Deal. Då var det allmänt uppfattat att deal skulle förstås som i kortspel: en ny giv. New deal innebär alltså att resurser fördelas om på nytt. (Lägger man till ”green” innan är den rimliga tolkningen att det handlar om att politiskt omfördela resurser på ett sätt som motiveras av grön politik.)

Det senaste deal-initiativet är EU-kommissionens ”Clean Industrial Deal”, som publicerades för en månad sen. Det är, som ofta från EU-kommissionen, ett potpurri av stödprogram, byråkratledda investeringsstöd (”innovationsfonden”, Europeiska Investeringsbanken, Industrial Decarbonisation Bank, InvestEU, och så vidare).

Men grön omställning, oavsett hur eftersträvansvärd den må anses vara, innebär att resurser styrs över från vissa investeringar till andra. I bästa fall sker detta i företag på eget initiativ, av affärsmässiga skäl – exempelvis när ett tillverkningsföretag ser att det finns besparingsmöjligheter i återvinning av material. Värre är när omställningen påtvingas av politiska diktat; då är risken stor att de respektive målen om miljö-och klimatnytta och affärsmässighet hamnar i konflikt, och företag tvingas att välja mellan dessa.

Risk för målkonflikter

Det dilemma jag beskrev i föregående stycke har vi levt med i Sverige sedan ”European Green Deal”, och egentligen längre – kanske sedan Göran Perssons ”gröna folkhem”-vision, kanske sedan koldioxidskattens införande 1991, kanske sedan kärnkraftsomröstningen 1980. Eventuellt längre än så.

Men nu tycks ett nytt raster över ekonomin vara på framväxt: de försvarspolitiska avvägningarna. På senare tid har flera exempel på detta framkommit. Det har handlat om nej till utbyggnad av vindkraft av säkerhetsskäl, bekymrade omdömen om kinesiska elbilars datahantering, och den öppna frågan om var svenskproducerat krigsmateriel kan hamna. I går presenterade regeringen också att cirka 3,5 procent av BNP, eller runt 300 miljarder kronor, ska läggas på försvaret (lånefinansierat). Det var ett tydligt tecken om regeringens prioritering av var det finns medel. 

Försvarspolitiska avvägningar 

Denna ”securitonomy”, en ekonomisk-politisk beslutsregim som primärt ser till säkerhetspolitiska intressen, är inte nödvändigtvis positiv för svenska småföretag. Många stora omställningsprojekt som har ”militärgrön” inriktning är otillgängliga för småföretag. Det är synd, då många nödvändiga innovationer – även inom försvarsbranschen – tas fram av småföretag. 

Det tycks nu som att hela Nato-Europa måste riktas in på upprustning. Man ska komma ihåg att militära utgifter är en ”försäkringspremie”: De ger ingen direkt avkastning, men är bra ha i det längre perspektivet. För att kunna betala för premien krävs intäkter, och de genereras alltjämt mest i småföretagen – såväl på svensk som på EU-nivå. Det synes närmast oundvikligt, att vi handlar i en dragkamp mellan olika utgiftsposter i statens budget. 

Vad tycker du själv som företagare, i avvägningen mellan grön omställning, militär upprustning och konkurrenskraft?