Pensionssystemets historiska utveckling

Före 1910-talet var den svenska socialförsäkringen ytterst outvecklad. Ett frivilligt, och svagt, sjukkassesystem och en begränsad ersättningsplikt för arbetsgivare vid olycksfall fanns på plats.

Det brukar anses att den svenska socialförsäkringen börjar med S. A. Hedins riksdagsmotion om ålders- och olycksfallsförsäkring 1884. Mycket lite kom att hända med motionen tills 30 år senare.

När idén om en mer allmän och generell socialförsäkring började formas beslutades att pensioner skulle prioriteras före olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring. En pensionsförsäkring beslutades av riksdagen 1913. (Det är världens första universella försäkring). Den finansierades med inkomstrelaterade egenavgifter – en obligatorisk avgift. Vem som skulle betala dessa avgifter, och därmed omfattas, var däremot inte helt klart. Småföretagare och bönder var inte villiga att betala en skatt i form av arbetsgivaravgifter. Det beslutades att i stort sett alla skulle omfattas av – och därmed betala för – försäkringen. För att systemet snabbt skulle få effekt kompletterades avgiftspensionen med ett skattefinansierat inkomstprövat tillägg. (Förfarandet beskrivs i Per Gunnar Edebalks bok Välfärdsstaten träder fram: Svensk socialförsäkring 1884-1955).

Premiereservsystemet överges

Avgiftspensionen var alltså ett fondsystem och tilläggspensionen var ett fördelningssystem. Pensionsförsäkringen reformerades 22 år senare (1935), då beloppen förstärktes och avgifterna sänktes. Grundpensionen som gällde alla byggdes ut och därmed försvagades också försäkringsmässigheten. Detta fortsatte till och med 1946 då en ny lag om folkpensionering antogs i riksdagen med ett enhetsbelopp till alla som fyllt 67 år (Proposition 1946:220). Nivån höjdes och pensionerna skulle finansieras genom skattesyste- met. Därmed övergavs premiereservsystemet som den ursprungliga pensionsförsäkringen vilade på. (Läs mer i Ann-Charlotte Ståhlbergs bok Socialförsäkringarna i Sverige.)

Folkomröstning om pensionsfrågan 

Folkomröstningen i pensionsfrågan, 1957, gällde ytterligare en omdaning av pensionssystemet. I omröstningen ställdes tre linjer mot varandra. I den första linjen förespråkades en allmän och obligatorisk tjänstepension, i den andra linjen rekommenderades i stället en höjd folkpension och frivillig tilläggspension. I den tredje linjen förordades endast tjänstepension genom kollektivavtal. Inget av förslagen fick absolut majoritet, men linje ett fick flest röster varför införandet av allmän tilläggspension (ATP) påbörjades. Tillsammans med folkpensionen skulle ATP utgöra ca 65 procent av personens tidigare inkomst och finansieras med arbetsgivaravgifter. Tilläggspensionen avgjordes genom pensionsgrundande inkomsterna under de 15 bäst betalda inkomståren.

Nya pensionssystemet 

När riksdagen beslutade att ersätta ATP-systemet med det nya pensionssystemet 1994 hade det föregåtts av tre år av förhandlingar mellan fem, av riksdagens då, sju partier. (Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Miljöpartiet fanns inte representerade i riksdagen vid detta tillfälle men skulle komma att ansluta sig till överenskommelsen.) Därefter tog genomförandegruppen vid (1994–2006) med uppdraget att implementera överenskommelsen. Den viktigaste förändringen var att ersätta ATP-systemets förmånsbestämda system till ett avgiftsbaserat system.

Genomförandegruppen blev därefter Pensionsgruppen som har till uppgift att värna pensionsöverenskommelsen och att vårda pensionsreformen och dess grundläggande principer. Pensionsöverenskommelsen omfattar hela ålderspensionssystemet: inkomstpension, premiepension och garantipension.