Anmälningsbenägenhet

Vad är det då som händer efter att en företagare har blivit utsatt för ett brott och den första ilskan och förtvivlan har lagt sig? De brottsutsatta företagarna i undersökningen har fått svara på frågan om brottet anmäldes till polisen, vilket vanligtvis är det första man tänker att någon som har blivit utsatt för ett brott gör.

I mätningen som genomfördes 2017 svarade 57 procent av de brottsutsatta företagarna att de upprättat en polisanmälan vid varje brottstillfälle. Undersökningen 2020 visar dessvärre en kraftig ned gång i anmälningsbenägenheten, där andelen företagare som anmäler vid varje tillfälle har minskat till endast 32 procent. Samtidigt har andelen företagare som uppger att de aldrig polisanmält brotten ökat från 20 till 27 procent.

Figur 11: Har du, i egenskap av företagare, anmält brottet till polisen?

Population: företag som har blivit utsatta för någon form av brott under de senaste fem åren.

Att företagares benägenhet att anmäla brott fortsätter att minska är oroväckande och visar på en sjunkande tilltro bland företagare till polisens och rättsväsendets kapacitet att lösa brott. I undersökningen som genomfördes 2017 fick företagare kommentera varför de valt att inte anmäla brottet. I dessa svar framkom en bild av att det inte finns någon mening med att göra en anmälan till polisen, då det ofta inte leder till mycket mer än en nedlagd utredning, eller att ärendet avskrivs direkt.

Att efter brottet avsätta ytterligare tid och resurser från företagets ordinarie verksamhet för att upprätta en anmälan upplevs alltså inte mödan värt. Undantaget är framför allt när det rör sig om grövre brottslighet eller om värdet på det som blivit stulet är högt och försäkringsbolaget kräver en polisanmälan för att ersätta företagets förlust.

För att företagares anmälningsbenägenhet ska öka är det helt avgörande att polisen tar mängdbrottsligheten som drabbar företag på allvar och inte slentrianmässigt lägger ner utredningar. Det gäller särskilt i de fall där målsägaren har säkrat en stark bevisning i form av till exempel kameraövervakning och vittnen.

Ytterligare en faktor som påverkar i hur hög utsträckning företagare polisanmäler brott är om företaget är verksamt i en storstad eller på landsbygden. Som figur 12 visar uppger 4 av 10 företagare i storstäder att de vid varje tillfälle anmält brotten – men endast 3 av 10 företagare på landsbygden.

Figur 12: Har du, i egenskap av företagare, anmält brottet till polisen?

Svar = Ja, varje gång.

Som framgick av figur 8 och 9 är företagare på landsbygden även mer utsatta för brott och upplever i högre utsträckning än företagare i storstäder att brottsligheten har ökat. Att landsbygdsföretagare dessutom är mindre benägna att anmäla brott till polisen är ytterligare en viktig påminnelse om det akuta behovet av ökad polisiär närvaro i hela landet. Även om de flesta brottsanmälningar sker digitalt på Polismyndighetens hemsida krävs det ibland att polisen genomför en fysisk brottsplatsutredning, vilket givetvis försvåras om närmaste polispatrull befinner sig flera timmars bilfärd bort från det utsatta företaget.

Brister i den offentliga brottsstatistiken

Vad betyder det då att endast var tredje företag som blivit utsatt för kriminalitet anmäler brotten till polisen? En uppenbar konsekvens är att delar av den offentliga statistik som presenteras regelbundet innehåller stora mörkertal. Det kan i sin tur få allvarliga konsekvenser när myndigheter och regeringsföreträdare planerar och allokerar resurser utifrån underlag som ger en inkorrekt beskrivning av verkligheten.

Detta sammantaget riskerar att skapa en form av moment 22, där företagare upplever att polisen inte satsar resurser på att stävja brotten som drabbar näringslivet, vilket skapar en uppgivenhet som leder till att brotten inte polisanmäls. Det i sin tur leder till missvisande brottsstatistik som kan ge sken av att brottsligheten minskar - och därmed saknas incitament för polisen att prioritera satsningar för att motverka den här typen av brott.

För att öka anmälningsbenägenheten genomför Företagarna löpande, tillsammans med andra näringslivsorganisationer, insatser för att informera företagare om vikten av att anmäla alla brott. Det är dock helt nödvändigt att detta möts upp med beteendeförändringar inom rättsväsendet, där polisen i de fall förundersökningar läggs ner tydligt motiverar vad orsaken är och vad den utsatta företagaren kan göra om hen vill begära en överprövning av beslutet.

Ytterligare ett problem när det kommer till offentlig brottsstatistik är att den inte gör någon skillnad på brott som drabbar privatpersoner och brott som drabbar näringsidkare. Det hade således varit svårt att utifrån statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) få en klar bild av hur näringslivet drabbas av kriminalitet – oavsett om anmälningsbenägenheten hade varit närmare 100 procent.

I de brottskoder som Brå använder sig av kan man förvisso bland annat få fram snatterier från butiker och stölder från byggarbetsplatser. Men för de allra flesta brottskategorier är det svårt att utläsa om det är ett företag som har blivit drabbat. Inte heller i den Nationella trygghetsundersökningen (NTU) som Brå genomför årligen framkommer det om det är en företagare eller privatperson som har blivit utsatt för till exempel bedrägerier och hot.

För att Sverige ska få en mer rättvisande statistik av brotten som drabbar företagare är det därför viktigt att regeringen ger Brå ett tydligt uppdrag att börja föra statistik över brott mot företag och att det tydligt särredovisas i brottskoderna om det är en näringsidkare som har blivit utsatt. Som nämndes i inledningen är det i sig inte värre om en företagare blir utsatt för brott än om en privatperson drabbas. Men konsekvensen om företagaren till slut får nog av kriminaliteten och flyttar riskerar att bli ytterst kostsam för samhället då arbetstillfällen försvinner och utanförskapet riskerar att späs på ytterligare.

I nästa avsnitt redogörs för just vad konsekvenserna av brottsligheten blir för den drabbade företagaren, för företaget och i förlängningen för resten av samhället.