Utredningar och kommande förslag

Ladda ner och läs hela rapporten som pdf.

• Reduktionsplikt för flyget
• Kemikalieskatt på kläder och skor
• Skatt på engångsartiklar
• Avståndsbaserad vägslitageskatt för tunga transporter

Reduktionsplikt för flyget

Regeringen gav i februari 2018 en särskild utredare i uppdrag att analysera hur flygets användning av hållbara biobränslen kan främjas för att minska utsläppen. Enligt kommittédirektivet uppdrogs utredaren att analysera hur flygets användning av hållbara biobränslen med hög klimatprestanda kan främjas  för att bidra till övergången till ett fossilfritt energisystem och minskad klimatpåverkan, att vid behov föreslå hur det eller de styrmedel som är lämpligast för att minska flygets utsläpp genom användning av hållbara biobränslen bör utformas och att bedöma vilken inblandning av biobränsle som är rimlig att uppnå när styrmedel som utredningen föreslår ska träda i kraft med hänsyn till tillgång och pris på sådana bränslen samt efterfrågan i andra sektorer. Enligt budgetpropositionen för 2021 ska en reduktionsplikt för flyget enligt förslagen i utredningen träda i kraft tidigast i juni 2021. Utredningen har nu lagrådsremitterats och ska enligt förslag införas den 1 juli 2021.

Som ett steg i att ersätta den nuvarande svenska flygskatten är det positivt att regeringen nu inför en reduktionsplikt för flyget som kan ge en långsiktighet för drivmedelsproducenterna att förhålla sig till och som samtidigt ger incitament att investera i anläggningar, produktion och distribution av bioflygbränsle.

Reduktionsplikten ska i ett första skede gälla från 2021 till 2030, med succesivt ökande reduktionsnivåer för att vi ska kunna nå våra klimatpolitiska mål. Nivåerna behöver också ta hänsyn till att tillgången av, och en hållbar produktion av, biojetbränsle kan mötas. Den inblandning som är aktuell för flygfotogen är HVO (vegetabilisk olja och animaliska fetter), där Sverige i dag står för en mycket liten del av produktionen. Reduktionsplikten ska inte bli en belastning på klimatet och då krävs en intensifiering av tillvaratagandet av de restprodukter som finns inom exempelvis skogs- och jordbruksindustrin, samt goda förutsättningar för biojetproduktion i Sverige. Kostnaden för att uppfylla plikten blir därmed låg till en början och stiger allt eftersom högre krav på inblandning träder i kraft.

Kemikalieskatt på kläder och skor

Under våren 2020 presenterades utredningen Skatt på modet vars uppdrag varit att föreslå hur en skatt på kemikalier i kläder och skor kan utformas, med syftet att minska förekomsten av eller risken för exponering och spridning av miljö- och hälsofarliga ämnen från kläder och skor. Utredningens förslag är att skatt ska betalas för alla kläder och skor med 40 kronor per kilogram av den skattepliktiga varans nettovikt. Den skattskyldige får göra ett avdrag med 95 procent om varan inte innehåller några av de särskilt farliga ämnen som anges. Skatten föreslås träda i kraft den 1 april 2021, men med anledning av coronapandemin har införandet skjutits upp till 2022.

Företagarna bedömer dock att skatten saknar motivering och precision för att uppnå sitt uttalade syfte. Omkring 84 procent av alla kläder och skor som omfattas av skatten saknar helt de kemikalier som skatten vill fasa ut. Eftersom skatten ämnar vara miljöstyrande är det ologiskt att företagare alltid kommer betala minst fem procent i skatt (eftersom avdrag kan medges upp till 95 procent) på kläder och skor oavsett om varorna innehåller de oönskade kemikalierna eller inte. Företagen måste dessutom själva redovisa avsaknad av kemikalier för att kunna göra avdrag på skatten. Den administrativa bördan blir därmed omfattande.

Avsaknad av precision och kostnadseffektivitet var en bidragande faktor till att den så kallade kemikalieskatteutredningen, som presenterades 2015, valde att inte lägga fram förslag gällande kemikalieskatt på kläder. Utredningen förklarade då beslutet med att en skatt som träffar varor som till omkring 90 procent inte innehåller farliga kemikalier, med omfattande administrativa kostnader för de skattskyldiga, inte gick att motivera.

Det är kontraproduktivt att beskatta den som gjort ett aktivt val att ställa om till mer miljövänliga alternativ. Det är därför principiellt viktigt att fullt avdrag, vid ett eventuellt införande av skatten, ska kunna ges för de varor som inte innehåller de oönskade kemikalierna.

För vissa av de angivna kemikalierna saknas dessutom standardiserade mätmetoder för att kunna fastställa om eller på vilken nivå som skatteuttag ska ske. Går det inte att säkerställa rätt nivå på skatten blir den svår att tillämpa och efterleva.

Utredningen har studerat två andra kemikalieskatter under arbetets gång: en dansk skatt på varor som innehåller PVC och ftalater (den så kallade PVC-skatten) samt den svenska kemikalieskatten på elektronik. Den danska PVC-skatten avskaffades den 1 januari 2019 med anledning av nya regleringar gällande användning av PVC och ftalater på EU-nivå, vilket gjorde den danska lagstiftningen obsolet. Dessutom ansågs de administrativa kostnaderna för företagen inte motsvara skattens funktion som styrmedel.

Den svenska kemikalieskatten på elektronik har medfört en omfattande administrativ börda på mindre företag samtidigt som den har lett till en snedvriden konkurrens till fördel för utländska försäljare av produkterna. Denna negativa konkurrenssituation för svenska företag har föranlett förslag om att även utländska försäljare (EU-land samt tredjeland) ska omfattas av kemikalieskatten på viss elektronik.

Hur marknadskontroll, tillsyn av regelefterlevnad samt indrivning av skatt från utländska företag ska gå till är mycket oklart. I likhet med det förslag som lagts för elektronikskatten föreslås samma upplägg för skatten på kläder och skor. Risken är uppenbar att utformningen av skatten försvårar internationell handel och därmed utgör ett handelshinder, vilket gör skattens utformning oförenlig med EU:s regler för den inre marknaden.

Avskaffandet av den danska PVC-skatten tillsammans med erfarenheterna av den svenska elektronikskatten borde stämma till eftertanke kring det fortsatta behandlandet av förslaget om skatt på kläder och skor. För att undvika försämring av näringslivets konkurrenskraft genom en nationell särreglering vore det istället fördelaktigt med en mer EU-gemensam kemikaliepolitik. För att fasa ut de oönskade kemikalierna bör därför arbetet fokusera på ett EU-förbud av kemikalierna som föreslås omfattas av skatten. Företrädesvis sker detta genom skärpningar i Reach-förordningen. Det skulle ha en miljöstyrande effekt på produktion och konsumtion på en betydligt större marknad än enbart den svenska, istället för att öka kostnaderna och den administrativa bördan för svenska företag.

Vissa av de angivna ämnena är dessutom redan förbjudna i befintlig lagstiftning och flera av de ämnen som omfattas av skatten är sedan tidigare föreslagna att omfattas av Reach-förordningen. För att undvika dubbelreglering av dessa ämnen och att företagen inte påtvingas onödig administration krävs därför en uppföljning av de ämnen som föreslås omfattas av kemikalieskatten.

Vidare har utredningen inte kunnat bedöma huruvida skatten är samhällsekonomiskt motiverad. Det framgår av utredningens konsekvensanalys att det finns omkring 9 000 kläd- och skohandlare i Sverige. Skatten bedöms leda till omkring 700 färre arbetstillfällen i branschen och en påskyndad nedläggning av omkring 100 företag. Dessa antaganden är beräknade utifrån att företagen fullt ut kan överföra kostnaden för skatten till konsumenterna, vilket inte är en självklarhet. Det är även antaganden som gjorts innan coronavirusets utbrott, vars framfart inneburit radikalt minskade marginaler och oförutsägbara framtidsutsikter. I en analys gjord av forskningsinstitutet HUI Research konstateras dessutom att utredningens antaganden är i underkant – minst 900 arbetstillfällen går förlorade och 150 butiker tvingas lägga ned. Av de företag som kommer finns kvar beräknas analyskostnaderna i många fall uppgå till samma summa som den förväntade skatteintäkten till staten.

Skatten på kläder och skor bör inte läggas fram, men om den ändå införs krävs möjlighet för fullt avdrag för varor som inte innehåller de angivna kemikalierna. Eftersom det finns stora frågetecken kring skattens mätmetoder, kostnadseffektivitet och samhällsekonomiska effekter krävs också en snabb utvärdering med hänsyn till huruvida skatten har kunnat tillämpas och vilken effekt den haft på svensk konkurrenskraft och sysselsättning.

Skatt på engångsartiklar

Miljöskatten på engångsartiklar har som uttalat syfte understödja en övergång till en mer resurseffektiv och biobaserad cirkulär ekonomi. Skatten ska också minska de negativa miljöeffekterna av artiklarnas nedskräpning när de inte tas om hand. Det är en punktskatt på muggar och livsmedelsbehållare av plast som är avsedda för engångsbruk. Skatt betalas med 5 kronor per mugg och 7 kronor per livsmedelsbehållare, där avdrag ges för artiklar med lågt plastinnehåll. Skatten föreslås träda i kraft den 1 september 2021 och börja tas ut den 1 november samma år.

Skatten bedöms i ett inledande skede leda till en minskad förbrukning av muggar och livsmedelsbehållare med cirka 25 procent. Men en minskad efterfrågan på beskattade artiklar leder även till negativa konsekvenser för företag som sätter produkterna på marknaden samt för kaféer, restauranger, food trucks, food courts och kiosker. Högre kostnader och lägre lönsamhet för dem leder i sin tur till negativa effekter på sysselsättningen, färre arbetstillfällen och minskade skatteintäkter. Inte minst inom restaurang, handel och besöksnäring kan detta försämra möjligheterna för många att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden eller att få sitt första jobb. Detta är branscher som redan nu är hårt drabbade av coronakrisen och alltså om ett år förväntas ta ännu en smäll.

De som är för skatten utgår från att engångsartiklarna kommer att ersättas av miljövänliga motsvarigheter. Vad framtiden bär med sig får vi se, men det finns i dag få kostnadseffektiva alternativ till muggar och livsmedelsbehållare som håller motsvarande kvalitet eller inte innehåller någon nivå av plastinnehåll. Att exempelvis helt gå över till pappersbaserade artiklar – i synnerhet gällande livsmedelsbehållare – försämrar livsmedlets hållbarhet, vilket ökar matsvinnet och därmed även klimatpåverkan.

Det faktum att det saknas alternativ till engångsmuggar innebär att dessa engångsartiklar alltid kommer att beskattas, vilket gör att skatten som föreslås inte är en lösning utan enbart ett sätt att tjäna pengar på problemet – skatten beräknas inbringa 3,8 miljarder kronor årligen. Risken finns också att den tänkta positiva miljöeffekten uteblir på grund av att skatten skapar incitament att använda material som är miljömässigt sämre – vilket syns i fallet med plastpåseskatten där exempelvis tygpåsar är en stor påfrestning på miljö och klimat (en tygpåse behöver enligt en sammanställning av danska Miljöstyrelsen användas cirka 7 000 gånger för att komma ner i plastpåsens nivå av klimatpåverkan).

Ska skatten alls få önskvärd effekt måste avdragsnivåerna förändras. Det bör finnas mer långtgående avdrag, upp till fullt skatteavdrag, för de produkter som innehåller återvunnen eller biobaserad plast. Det finns idag europeiska certifieringssystem som möjliggör en sådan differentiering. Företag som tillverkar eller tillhandahåller klimat- och miljövänliga engångsartiklar borde premieras.

Som följd av EU:s engångsplastdirektiv kommer krav och åtgärder falla på producenter av plastartiklar. Direktivet innebär bland annat ett utökat producentansvar där producenten ska stå för kostnaden för medvetandehöjande åtgärder, insamling i offentliga system samt uppstädning av sina produkter. Det utökade producentansvaret kommer därför innebära ytterligare kostnader för producenterna, vilket sannolikt leder till att företagen ser till att det blir lättare för deras artiklar att återvinnas på rätt sätt, exempelvis fler ändamålsenliga kärl för plaståtervinning, i stället för att hamna i naturen. Det tror vi räcker långt, och är betydligt mer träffsäkert än skatten. Vill vi ändå göra mer föreslår vi att panta lagförslaget och sedan återvinna det som just ett pantsystem för engångsartiklar. Det hade minskat risken för nedskräpning på riktigt och ökat incitamenten att återvinna sitt skräp.

I slutet av januari 2021 meddelade miljöminister Isabella Lövin tillsammans med finansminister Magdalena Andersson att införandet av skatten skjuts upp på grund av coronapandemin. Givet det ekonomiskt ansträngda läge som pandemin inneburit för restaurangbranschen är det inte lämpligt att införa skatten som planerat, enligt regeringen.

Avståndsbaserad vägslitageskatt för tunga transporter

Utredningen om en avståndsbaserad vägslitageskatt för tunga transporter, även kallad kilometerskatten, blev så pass kritiserad att förslagen i utredningen inte lades fram. Efter detta har regeringen arbetat vidare med skatten, men än så länge har inget presenterats. Nya bud kom med en inriktningspromemoria vilken bland annat föreslog att skatten skulle vara geografiskt differentierad. Geografiskt differentierade skatter är däremot problematiska sett ur regionala/lokala konkurrensperspektiv.

Utsläppen från transportsektorn behöver minska och åkerinäringen själv anser att någon form av styrmedel som minskar koldioxidutsläppen samtidigt som konkurrenskraften gentemot utrikestransporter kan stärkas, något som tidigare nämnda utredningsförslag misslyckades med.

Ska denna skatt presenteras föreslår vi att den ska vara differentierad efter utsläpp. Detta leder vidare till frågan om hur skatten rent tekniskt ska tas ut. Ett alternativ är då att den betalas som en vägavgift (efter avstånd, med hjälp av GPS) för de som använder det svenska vägnätet, men med kraftiga differentieringar beroende på vad lastbilens tank innehåller.